BEGRAVNINGSCEREMONI

Vår förlust

innebär vinning längre fram.

Vårt hopp till framtiden

Måste alltså bygga på händelser som dessa,

ty kroppar slites

och förbrukas i

tidens sädeskvarn

genom att tjänstgöra

liksom din

och de glider,

ögonblick för ögonblick,

över i gårdagen, där erövrandet av evigheten tog sin början.

 

Vad visste vi

när igår vi grät.

Vilket grepp om oss

hade inte vår okunnighet,

då vi inbillade oss

att var och en av oss här

var dödliga, och att livet, när det väl har levts, är förbrukat, <
bortkastat,
på vårt själviska jag.

 

Hur snäv är inte denna syn;

tron att vi

för evigt är

offer för allt slit

och all förtvivlan,

från födelse till död,

och som på teatern

fälls ridån

och lämnar scenen tom.

Hur dumt av oss att tro

att vi var hela målet

för denna kamp, denna strid,

att vi levde blott en gång

och att livets kassabok gick jämnt ut efter blott ett enda flyktigt liv.

 

Å nej, ett mäktigare drama

är iscensatt här

och vi i vår trångsynthet

såg ej den plan som smitts.

 

Vi sade att allt är

förgängligt kött;

och själen blott ett ting

som för sekiner skickas

till en underlig himmel av något slag

där dess färdighet förspills.

Eller om priset var för högt

för oss att klara,

gick färden istället

till annan smärtsam ort, där livet åter går till spillo.

Till vilka mörka djup

hade vårt sinne fåtts att sjunka

för att inbilla oss att köttet

är i stånd till kärlek, tro och liv,

att inbilla oss att fingernaglar och masker

är allt vi behöver för att drömma.

Till vilken avgrund

sjönk vår kärlek,

att den kunde ersättas av materia?

 

Den ängslan som behärskade våra år

fick härigenom näring,

och vi,

blinda och dövade

av andra begär,

inskränkte våra liv

till Ett.

Vilket slöseri!

Att tro att all vår kärlek,

vårt arbete,

våra gåvor,

vårt kunnande och våra

suckar

var menade

att förtäras helt

i ett enda andetag,

i en liten ljusglimt,

och under ett enda namn?

 

Idag, när vi är klokare,

och fjättrarna försvagats,

och kulters tyranni

med tiden upplösts,

ser vi efter

och finner att vi lever,

inte blott en gång,

utan om och om igen,

från kroppens födelse till

kroppens grav, och så

till födelse på nytt

och ja, till grav igen,

och på så vis skaffar vi undan

de ägodelar som så ofta

 

nöts ut i livet.Från sekel till sekel,

från tidsålder till tidsålder,

och vidare ändå, rycker vi fram

längs den stig

som för evigt leder framåt

i den tickande tidens spår.

Vi kryper, vi går, vi flyger,

vi vinner,

härifrån och för alltid,

arvet från alla våra liv

och använder det på nytt.

 

Nej, detta är inte en trist och

dyster anblick,

inte något vemodigt,

detta liv.

Det är det senaste äventyr,

där vi utan vapen eller

färdkost tar ett skutt

rakt ut i oändligheten

och famnar evigheten i ett andetag.

Det är ett äventyr

där vi kliver från kroppslig länk till

kroppslig länk

och så färdas

på vår väg.

 

Det lidande vi känner här

rör oss själva,

ty vi har i

sanning mist

det leende,

den närhet,

det kunnande och den glädje

vi åtnjöt

från (personens namn),

som gav till oss

ur sitt förflutna

förmåga att leva

och reda sig mot

ödets växlingar och stormar.

Det är sant att vi förlorat

(hans/hennes) hjälpande hand

och även förlorat (hans/hennes) råd

och (hans/hennes) styrka.

Men förlorat dem

endast ett kort tag.

 

(Han/hon) drar åstad,

inte till dystra trumvirvlar,

utan med en viskning

likt en älvas suck,

för att jämna vägen

för oss som kommer efter.

(Han/hon) kommer att finnas

i en god framtid

på någon framtida plats,

med sitt leende,

sin närhet

och sitt kunnande,

i färd med att där

bana väg för livet.

 

Det är sant, nog så sant,

att vi måhända inte

känner (honom/henne) då, och bara känner (hans/hennes) verk.

Men betänk,

om vi inte sände

våra förpatruller in i tiden,

skulle vi inte ha

ett släkte.

 

Du har sålunda

vikit av från denna

genetiska linje,

och in i ett nytt område

eller en ny värld

har vi sänt dig,

(personens namn),

och där kommer det att finnas

det vet vi nu

ett leende,

en närhet

en glädje för oss

och dig

som du inte fann på jorden.

Och sålunda går

dagar, år,

tidsåldrar.

Och sålunda går vi

med sänkta fanor

stilla på vår väg.

Men vi känner nu

och kan nu finna

vägen.

 

In i mörkret

har kommit ljus,

natten övergår

i morgonrus,

upp till himlen

vi ej mer stiger,

nej, åt livet

vår själ vi viger,

fyllande ständigt

vår visdomskalk.

Vi darrar ej längre

när vi ser livet släckt,

ty vi vet att livet

ej blott är andedräkt.

 

Triumfera!

 

Gå (personens namn),

och tag

det liv

som erbjuds nu

och lev

i förvissning om

att vi kommer att

göra vårt.

Gå (personens namn),

du kan kontrollera

det du måste.

 

Vår förlust

innebär vinning

i visdom och förmåga

för kommande dagar

och andra leenden.

Således sänder vi,

in i tidens obrutna kedja,

vårt arv,

vårt hopp, vår vän.

 

Farväl, (personens namn).

 

Dina kära tackar dig

för att du levat.

Jorden är en bättre plats

för att du levat. Män, kvinnor och barn lever idag för att du levat.

Vi tackar dig för att du kom till oss.

Vi bestrider inte din

rätt att gå din väg.

Dina skulder är betalda,

detta kapitel av ditt liv är slut.

Gå nu, (kära/käre) (personens namn), och lev igen

i en lyckligare tid och på en lyckligare plats.

Tack, (personens namn).

 

Alla här, lyft nu blicken

och säg ”Farväl!”

till (honom/henne).

 

(Församling: Farväl.)

 

Farväl, (kära/käre) vän.

Farväl.

Vi kommer att sakna dig.

 

Låt nu kroppen

föras bort,

att förvandlas till aska

och till stoft

i ren och jordisk eld,

för att aldrig mera finnas, aldrig mer.

 

Och därmed slut.

 

Kom, vänner!

(Han/hon) har det bra.

(Han/hon) är borta.

Vi har vårt arbete

att sköta, och (han/hon) har sitt.

(Han/hon) kommer att välkomnas där.

 

Leve människan!

 

L. Ron Hubbard